Skönlitteratur - recensioner
Margaret Atwood:
Penelopiaden
Översättning: Peter Samuelsson
Myter kallas ett världsomspännande projekt som inleddes förra året. Författare från 35 länder skall ge sin personliga tappning av en valfri myt. Från Sverige deltar Klas Östergren med myten om Don Juan.
Först ut i projektet är Karen Armstrong med Myternas historia och Margaret Atwood med sitt feministiska svar på Odysséen, Penelopiaden.
Penelopiaden är, som namnet avslöjar, Penelopes historia snarare än Odysseus. Frånvarande är den allvetande berättaren och de allsmäktiga gudarna: här är det Penelope som berättar från dödsriket. Det är dags att hon får lätta sitt hjärta och ge sin version. I hela sitt liv har Penelope levt i skuggan sin vackra kusin, sköna Helena, av vilken hon kallas ”Ankan”. Penelopes mediokra skönhet kompenseras dock av hennes klokhet och lojalitet. Troget har hon väntat på sin frånvarande man, troget har hon skött hemmet och som ensamstående mamma uppfostrat sin son.
Odysseus, däremot, reduceras från hjälte till egoistisk och ansvarslös make. Epitetet ”karlakarl” är uttalat med stark ironi och av hans påstådda klipskhet märker man inget. Han är dessutom mytoman: ”Han kom undan med allt, vilket var en av hans talanger: att undkomma. Han var alltid så trovärdig. Många har trott att hans version stämde, på ett ungefär: att den var sann på ett eller annat mord när, på några vackra förförerskor när, på några enögda monster när. Stundtals trodde till och med jag på honom”, säger Penelope. Det är dock inte hon som ger Odysseus alla dessa hårda omdömen – det är husets pigor.
För lika mycket som det här är sången om Penelope, är det sången om hennes tjänsteflickor. Som bekant hämnas Odysseus vid sin hemkomst på de parasiterande friare som han just besegrat i bågskyttetävlingen. Han nöjer sig emellertid inte med detta. Av husets femtio pigor är det tolv som har haft sexuella förbindelser med friarna. Dessa måste straffas. Efter att ha fått bära bort friarnas lik och skura rent efter slakten, hängs de.
Därmed tog han ett rep – det kom från en lasurblå båtstäv –
och fäste ena ändan vid en kolonn, men den andra
slog han om rundhuset, högt, så att fötterna inte berörde
marken när linan spänts. Som vingsnabba trastar och duvor,
flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat
inne i busksnåren lömskt och möter ett fasansfullt rede,
så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar
stramade öglor hårt för att ge dem en ärelös ände.
Fötterna sprattlade till, några korta ögonblick bara.
ur Odysséen, 22:a sången
”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna”, skriver Atwood i sitt företal. Och i boken plågas Penelope av detta, särskilt som hon menar att pigorna utnyttjades av friarna och alltså var helt oskyldiga. Flickorna får komma till tals genom insprängda körpartier – här har Atwood uppenbarligen inspirerats av det antika dramat – som spränger Penelopes prosa. Dessa partier berör mest, enligt min mening. Körflickorna blir som hämndgudinnor i sina förföljelser och anklagelser mot Odysseus. Utklädda i sjömanskostymer gör de narr av honom, den store sjökaptenen, i en engelsk shanty. I det avslutande körpartiet förvandlas de till ugglor som flyger efter honom. Här är tonen allvarligare:
vi var utan röst
vi var utan namn
vi var utan val
vi hade ett ansikte
samma ansikte
vi fick skulden
det var ej rätt
nu är vi här
vi är alla här
precis som du
nu följer vi
dig, hittar dig
nu, och ropar
till dig, till dig
Och Odysseus, hur reagerar han på dessa efterhängsna erinnyer? Jo, han doppar sig i Lethe och börjar ett nytt liv som mongolisk härförare, fransk general eller amerikansk filmstjärna. Detta, tycks Penelope och pigorna mena, är straff nog för honom. Ständigt är han på jakt efter makt, utan att finna frid.
Martina Finnskog
Robert
Harris:
Pompeii
London 2003. ISBN 0 09 179493 5
Robert Harris har skrivit en skönlitterär skildring av den antika naturkatastrof som är bäst dokumenterad i eftervärlden, både genom utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum och genom Plinius d y:s brev, dvs Vesuvius utbrott 79 e. Kr. Boken har blivit en bestseller, och är som sådan viktig: allt som bidrar till att skapa förnyat intresse för antiken bidrar också till dess överlevnad. Att materialet inbjuder till skönlitterär behandling är inte ägnat att förvåna; här finns ju allt vad en författare kan önska sig av dramatik, tragedi och spänning. 2001 kom den svenska författaren Maja Lundgrens bok med samma namn; detta var ett impressionistiskt verk där antik och nutid, fantasteri och verklighet, högt och lågt blandades i en stor kompott. Harris roman är mera traditionell, och han har valt en intressant infallsvinkel genom att beskriva de närmaste dagarna före vulkanutbrottet genom ögonen till en "aquarius", en uppsyningsman för akvedukten Aqua Augusta i Campanien. I boken finns spänning i form av en spårlöst försvunnen föregångare, och försöken att uppspåra honom har en form som gör boken halvt om halvt till en deckare; här finns romantik i form av den vackra dottern till en förmögen frigiven, vid vars fiskuppfödningsdammar dramatiken startar; här är Plinius d ä personligen närvarande i en dramatisering av den beskrivning av hans sista timmar som vi känner från Plinius d y. Bokens avslutningskapitel är kort och elegant. Detta är ju ett fall av att vi vet hur det gick redan när vi börjar läsningen, och Harris har utnyttjat detta faktum till att låta slutkapitlet bli en kort beskrivning av individuella öden hos både fiktiva och verkliga personer, samt till ett öppet slut vad angår bokens huvudpersoner. Aqua Augusta behåller sin del av huvudrollen också till slutet.
Harris har läst sina klassiker ordentligt, och han har dessutom gjort ett grundligt jobb med sekundärlitteraturen. Såvitt jag kan bedöma är hans beskrivning av tekniken kring underhållsarbetet med akvedukten trovärdig, liksom hans beskrivning av den vulkanologiska processen fram till utbrottet. I mina ögon är detta en lyckad blandning av fakta och fiktion. Infallsvinkeln med akvedukten och arbetet runt den är originell och bidrar till att ge en bild av en romersk vardagsverklighet som sällan blir synlig i den mer elitistiska bilden av romerskt liv vi vanligtvis kommer i kontakt med. Jag skulle tro att denna romanen mycket väl kan användas i undervisningen, t ex i ett temaarbete om Pompeji. Författarens sätt att inkorporera Pliniusbrevet i den skönlitterära skildringen hjälper till att levandegöra den antika texten på ett sätt som bör kunna stimulera elever till att gå till originaltexten och se t ex "hur mycket som är sant". Som helhet tycker jag att detta är ett gott exempel på hur antika källor kan användas i skönlitterära sammanhang: här finns både respekt för källorna och en fiktion som ger dem kött på benen. Boken rekommenderas till läsning både i och utanför klassrummet.
Gunhild Vidén
Tore Jansson:
Romarinnor och romare – livet i antiken
Wahlström &
Widstrand
Antiken och romarriket är ganska diffusa begrepp. Det gäller nog i synnerhet för dem som är unga nu. Romarinnor och romare är det de som bodde i Rom eller de som bodde i romarriket eller de som var romerska medborgare i det romerska riket? När Tore Jansson berättar handlar det om de senare. Alla som bodde i det romerska riket var inte medborgare, långt ifrån alla! Riket sträckte sig ju över en stor yta med en stor variation vad gäller det mesta: kultur, religioner, klimat, geografi, ekonomi osv. Riket var heller inte alltid lika omfattande, det både växte och krympte och delades under de 600 år som bildar bakgrund åt Janssons berättelser.
Det vi får är alltså ett axplock från en värld präglad av mångfald och olika livsvillkor. I tolv kapitel får vi möta levnadsbeskrivningar som alla är baserade på autentiska texter. En del personer är mer kända än andra, t ex skalden Horatius. Men lite är egentligen känt om denne som privatperson. Tore Jansson lyckas ge oss en tydligare bild av människan Horatius. I sina berättelser bemödar han sig ständigt om att fånga upp detaljer i texterna som återspeglar tidsandan och de värderingar som skymtar fram. Han tränger bakom det uppenbara och berätta engagerat om levnadsöden, hur det var att leva i den romerska antiken som han kallar tiden i sitt förord. Och med sin lärdom och eleganta stil lyckas han fånga läsarens intresse. Han väcker tankar med sina iakttagelser och funderingar.
Jansson väjer inte för det vardagliga, det är ju det han vill belysa vare sig det handlar om ett liv i lyx eller i armod. Vi är långt ifrån den heroisering av romare och det romerska folket som länge varit förhärskande i en iver att framställa romarna som ett föredömligt ledarfolk. Visserligen har en del personer under tidernas gång framställts med moraliska brister men mest i syfte att förhärliga andra. Det är inte gångbart i vår tid. Men en strävan att framställa livet i antiken så som det verkligen tedde sig för de människor som levde då gör inte framställningen mindre intressant. Tvärtom!
Man kan inte, hävdar Jansson, bedöma en svunnen tid utan att påverkas av sin egen och dess värderingar. De finns där alltid och är svåra att kränga av sig. Väl medveten om detta får man ändå försöka förstå en historisk epok utifrån den tidens uppfattningar och samhällsordning. Synen på äktenskapet var i antiken t ex en helt annan. Vi är så vana vid uppfattningen att det är av kärlek till varandra som två förenar sina liv och att denna förening resulterar i en familj där barnen kärleksfullt fostras av sina familjer. I antiken handlade det om en förening av ekonomiska och sociala skäl. Ammor fick en större roll än mödrarna för de uppväxande barnen. Barnen behövdes främst för att föra ätten vidare. Många valde andra samlevnadsformer. Familj var sällan begränsad till det kärnfamiljsbegrepp som fortfarande är så närvarande i vårt tänkande trots att vi även i vår tid finner många olika samlevnadsformer.
Antiken hade utifrån vårt demokratiperspektiv oerhörda brister. De facto var det en svår tid för många med hårda livsvillkor och kort medellivslängd. Kvinnorna var helt underställda männen även om det finns exempel på starka personligheter. Om kvinnorna i antiken vet vi inte lika mycket som om männen, därför att ej att förvåna de flesta skildringar handlar om män, skrivna av män. Jansson lyfter fram de kvinnoskildringar som likväl finns och den syn på kvinnor som skymtar fram i de antika texterna. Det handlar om Neros mordiska mor Agrippa som inte skyr några medel för att genom sin son som kejsare få del av makten men det handlar också om Perpetua som redan med sitt namn Den Eviga gestaltar en obändig styrka i att framhärda i sin kristna övertygelse och möta döden för sin tro.
Boken omfattar närmare 300 sidor. Den hade gott kunnat vara dubbel så tjock. Man vill gärna veta mer om det verkliga livet i antiken. Under läsningens gång börjar man ställa sig fler frågor än man finner svar på. Men Jansson gör inte anspråk vare sig fullständighet eller vetenskaplig exakthet. Han vill väcka tankar och intresse och det lyckas han med. På baksidan skriver förlaget att boken är underhållande och tänkt för alla intresserade. Underhållande är den och de öden som beskrivs blir spännande då de inte bara vidgar perspektivet på livet i antiken utan även belyser vår egen tid och vårt sätt att leva.
Patrik Rydell
Diana E. E. Kleiner
Cleopatra and Rome
Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press
2005.
Denna bok skildrar i populariserad form en av historiens mest spännande och fascinerande episoder – maktkampen och intrigerna som ledde till den romerska republikens fall och framväxten av Augustus envälde. Cleopatra and Rome är alltså inte i huvudsak en biografi över en hellenistisk drottning, utan snarare en redogörelse för en avgörande fas i Roms historia. Ämnet är omskrivet och listan över böcker som på ett eller annat sätt behandlar det kan göras hur lång som helst. Orsaken till detta ligger dels i ämnets egen lockelse, dels i det ovanligt rika källäge som gäller åtminstone för den första halvan av perioden. Denna version fokuserar på Kleopatra och hennes relation till tre mäktiga romare, Caesar, Antonius och Augustus. Flera andra personligheter figurerar i berättelsen och i synnerhet kvinnorna lyfts fram, Livia (Augustus hustru), Octavia (Augustus syster) samt Julia (Augustus dotter).
I introduktionskapitlet utlovas (om än inte uttalat) en skildring som skiljer sig från tidigare på åtminstone två punkter: 1. Historien skall berättas framförallt med utgångspunkt i konsten (både bildkonst och arkitektur); dels utifrån hur konsten speglar skeendet, dels genom en förståelse för hur konst medvetet användes i politiska syften. 2. Författaren anlägger också en ovanlig synvinkel. Till skillnad från tidigare skildringar är det inte Rom och Roms makthavare som skall sättas i centrum. Genom att fokusera på Egypten och Kleopatra tycks författaren sträva efter att anta ”den andres” (fiendens) perspektiv.
Den första punkten är dock inte helt ny. Paul Zanker har redan i sitt banbrytande verk, The power of images, från 1988 tydligt visat hur Augustus metodiskt och målmedvetet använde sig av politisk konst. Det är kombinationen med det ovanliga utifrånperspektivet som ger den här boken potential att bli originell och spännande. Till detta kommer att boken är starkt argumenterande. Författaren driver kraftfullt tesen att Kleopatra och hennes konst hade ett stort inflytande på romersk konst i allmänhet och på Augustus utnyttjande av konst i synnerhet. Här handlar det inte bara om en vidareförmedling av den hellenistiska tradition, utan framför allt om den personliga inverkan som Kleopatra hade på flera romerska makthavare. Därmed kan boken beskrivas som populärvetenskaplig i ordets riktiga (eller bästa) bemärkelse. D.v.s. den presenterar ny forskning på ett lättillgängligt sätt, istället för att upprepa eller sammanfatta sådant som redan sagts av andra. (En vetenskaplig redogörelse för samma tes har publicerats som en artikel i The Cambridge companion to the age of Augustus, K. Galinsky (ed.), Cambridge: Cambridge University Press 2005.)
Tyvärr behäftas detta lovande upplägg av flera tillkortakommanden. Boken lever inte riktigt upp till de förväntningar som först byggs upp. Den initierade läsaren kan konstatera att utifrånperspektivet inte är särskilt påfallande eller genomgående. Författaren är (trots konsttemat) i stor utsträckning tvungen att förlita sig på tillgängliga skriftliga källor, och eftersom dessa huvudsakligen är romerska, blir Romcentreringen påtaglig. Därigenom faller mycket av originaliteten. Vidare misslyckas författaren med att berätta en sammanhängande historia. Detta beror till stor del på den argumenterande formen. Boken pendlar mellan avsnitt som vill förmedla en mycket specifik konsthistorisk tolkning och avsnitt som är ämnade att ge generell bakgrundskunskap. Även om författaren är en mycket kunnig konsthistoriker, framstår hon som något mindre säker när det gäller den allmänhistoriska kontexten. Denna framställs ofta på ett konventionellt sätt med schablonartade beskrivningar av personer och företeelser. Ibland görs generaliseringar som gränsar till överförenklingar och en handfull faktafel har slunkit igenom. Det kanske allvarligaste felet (i alla fall det som jag fann mest störande) är att författaren driver sin tes med allt för stor energi. Detta leder tyvärr till upprepningar, långsökta och krystade argument, samt vilda spekulationer. Till detta kommer att författaren ofta tenderar att överdramatisera Kleopatra som person. Hennes utseende, intellekt och handlingar framhävs på ett ibland banalt sätt. Detta är särskilt förvånande då författaren uppenbarligen är medveten om den exploatering av Kleopatra som eftervärlden gjort sig skyldig till. Visserligen finns det fog för jämförelsen mellan Kleopatra och dagens superkändisar, men med tanke på den dramatik som bara ett enkelt återgivande av hennes liv innehåller, så finns det ingen anledning till överdrifter. En mer lågmäld ton hade varit mer övertygande.
Boken är indelad i nitton tematiska kapitel, som alla syftar till att underbygga den huvudsakliga tesen. De först tio anknyter på olika sätt till Kleopatras liv och hennes relationer till Rom, medan de följande nio fokuserar på effekterna och spåren av dessa interaktioner. Många av kapitlen fungerar som självständiga texter, men detta leder också (trots den svaga kronologiska linjen) ofta till att man saknar tydliga övergångar. Alltså kastas man från ett avsnitt som ger en sammanfattningar av romersk storpolitik till ett annat där Kleopatras betydande roll som hår-stylist framhävs med frenesi. Flera gånger erbjuds man dock (även som väl bevandrad i ämnet) nya och spännande insikter i vad mynt eller porträttsskulpturer kan berätta om enskilda personers maktrelationer och ambitioner. Fokuseringen på kvinnorna runt Augustus är uppfriskande och ibland rycks man med i författarens hypoteser.
För den som vill veta mer om kopplingarna mellan Egypten och Rom under sista århundradet före Kristus eller om Kleopatras betydelse för den romerska politiken och konsten är denna bok troligen svåröverträffad. Vare sig man tror på författarens tes eller inte utgör den ett viktigt bidrag till förståelsen av antiken. Den framförda kritiken bottnar till stor del i en insikt om ämnets enorma potential samt uppskruvade förväntningar.
Vissa förkunskaper fodras ibland och för en oinitierad läsare utgör boken kanske en utmaning. Pedagogiska utvikningar saknas många gånger men eftersom svårbegripliga uttryck bäddas in i en begriplig kontext och dessutom återkommer i flera sammanhang tillförsäkras förståelse. Läsaren kommer att lägga ifrån sig boken med en känsla av att ha lärt sig mycket. De ofta förekommande hänvisningarna till bilden av Kleopatra i senare tiders konst och modern film kan tyckas omotiverade men bidrar eventuellt till att öka bokens underhållningsvärde. Noter används sparsamt och bara för referenser till antika författare. Bibliografin är omfattande och de vidhängande kommentarerna gör den synnerligen användbar. Bokens verkliga styrka ligger kanske i det rika och ypperliga bildmaterialet, som bidrar både till den viktiga igenkänningsfaktorn och till förmedlingen av ny kunskap.
Henrik Gerding
Ebbe
Vilborg
Rena grekiskan
Norstedts akademiska förlag
Efter succéerna Svensk-latinsk ordbok och Latinska citat är Ebbe Vilborg tillbaka med en ny bok, Rena grekiskan, utgiven på Norstedts akademiska förlag. Den här gången har latinet övergivits till förmån för grekiskan. Undertiteln är ”Klassiskt språk i modern tid”, och syftet är att göra läsaren uppmärksam på hur många grekiska lånord vi faktiskt har i vårt svenska språk.
I omfång, idé och upplägg påminner boken om Tore Jansons Latin. Läsaren får en inblick i det grekiska språkets utveckling, en genomgång av de grekiska bokstäverna, vanliga morfem, kända citat etc. Dessutom finns ett mytologikapitel där de viktigaste gudarna tas upp.
Varje kapitel är som en liten lektion: det är oerhört pedagogiskt, engagerat, kunnigt och samtidigt lättsamt berättat. Det märks att författaren har lång pedagogisk erfarenhet – Ebbe Vilborg är pensionerad docent i klassisk grekiska och f d gymnasielektor och latin och grekiska.
Den största delen upptas emellertid av en ordlista med grekiska ord som lånats in i svenskan. Dock är den alfabetiska ordningen inte från alfa till omega, utan från alfa till zeta; detta eftersom alla grekiska ord har transkriberats till latinska bokstäver och således följer den latinska alfabetsordningen. Följdriktigt har till och med lilla spiritus asper (h) fått en egen spalt.
Förlaget utlovar ”timmar av läsglädje och aha-upplevelser”. Kan då även en i det grekiska språket invigd läsare få dessa aha-upplevelser? Mitt svar är ja. Författaren har samlat över tusen svenska ord där grekiskan har varit långivare. Och visst vet jag sedan innan att kalligrafi betyder skönskrift eller att odontologi är läran om tänderna, men att akne betyder dagg, skum på ytan var en nyhet för mig. Inte heller hade jag väntat mig att rabarber betyder den främmande växten ra och därmed är släkt med Barbro! (Den gemensamma nämnaren är barbaroV, främling.) De flesta skolelever får lära sig att Oidipus betyder svullfot, men hur många vet att Xantippa betyder gul häst? Nog hade jag kunnat räkna ut att Bukefalos betyder oxhuvud, men så långt har jag aldrig tänkt. Inte heller att det i mina öron amerikanskklingande namnet Dennis kommer av Dionysios.
Kallimachos menade att en stor bok är ett stort ont. Rena grekiskan är en nätt och behändig bok och – kanske just därför? – ett stort gott! Det ringa omfånget har ett gediget innehåll, presenterat på ett lättillgängligt och underhållande sätt. Humorn, som ju redan märks i bokens titel, dyker upp lite då och då. Exempelvis skrattade jag gott när jag på författarens uppmaning prövade att läsa en svensk mening enligt den feniciska oxvändningsprincipen!
Den här boken hade jag velat läsa innan jag började studera grekiska. Jag tror nämligen att den är utmärkt för den som vill få en introduktion till klassisk grekiska. Men även för den som redan har kunskaper blir det en viktig påminnelse om hur stor roll grekiskan har haft och har i det svenska språket.
Martina Finnskog
Litteraturkrönika: Saylor vs. Iggulden
Om man vill inscensätta det klassiska Rom i litterär form finns det olika sätt att bete sig på. Antingen kan man läsa in sig på datum och namn och historiska stora slag och återge det Stora, dvs. slagen, krigen, härförarna, de berömda citat alla minns att de har hört talas om någon gång. Det rakt motsatta, det Lilla, handlar i så fall om att berätta helt andra saker, om värmeböljan i oktober, springet på gatorna, eller den fruktansvärda huvudvärken morgonen efter alltför mycket oblandat vin.
Bland alla de böcker om det antika Rom som finns ute på marknaden idag är Conn
Igguldens romansvit Kejsaren (Emperor) ett praktexempel på en Stor
Historia. De fyra böckerna Roms portar, Kungars död, Svärdens
fält och Krigets gudar berättar historien om Julius Caesars väg till
makten, från pojkåren fram till mordet på senatstrappen år 49 f.Kr. Det är en
bombastiskt storslagen bokserie, som utger sig för att beskriva ”verkliga
händelser”, och som nämner, i förbifarten, alla de stora namnen: Brutus, Sulla,
Crassus, Pompejus, Marcus Antonius, Octavianus, och alla de andra.
Som representant för den motsatta strömfåran, livet i det Lilla, kan man ta
Steven Saylors deckarserie om den fiktive Gordianus Hittaren. Denne förslagne
romerske antikdetektiv löser rättsfall som delvis grundar sig på faktiskt
historiskt material, om än med en hel del spekulerande och alternativa tillägg.
Av totalt nio böcker finns på svenska Romarblod, I Hades käftar
och Catilinas gåta.
I dessa båda författare hittar man alltså skillnaden mellan det bombastiska,
historiskt storslagna (Gladiator à la Hollywood), och det modesta,
intelligenta filandet på detaljer (I Claudius i brittisk
kostymfilmstappning), med allt vad som kommer på köpet.
Igguldens böcker kvalar in som en riktigt pojkboksserie. Handlingen är snabb och växlande, äventyren står som spön i backen, och spänningsfaktorn är hög.
Men i försöket att beskriva Caesars hela livsöde i fyra böcker, inklusive alla
bakomliggande intriger, tvingas Iggulden till genvägar och drastiska
förkortningar av den faktiska historien. Historiska fakta förvrids i mångt och
mycket för att passa Igguldens plan – bl.a. sägs det att Marcus Brutus växt upp
som Caesars fosterbror, för att nämna bara själva grundplåten i berättandet. Man
får kort sagt intrycket att Iggulden läst sig igenom Who's who in the
Classical World och tagit anteckningar, och gjort sig allra bästa till för
att få med alla de klassiska referenserna i åtminstone en bisats. Och då blir
det, som det ofta blir, väldigt platt.
Caesar, liksom alla de goda, beskrivs som ”stilig, stenhård, och beslutsam”.
Sulla, liksom alla de onda, tillskrivs samma epitet med tilläggen ”hård blick”,
eller ”iskallt leende”. Alla de repliker man väntar sig att få höra finns med,
men när man får ingen känsla av att verkligen förstå de gestalter som uttalar
dem, långt mindre att Iggulden begripit det själv.
Om detta är den ena laguppställningen, återfinns i andra ringhörnan böckerna om Gordianus Hittaren. Saylor är en författare som verkligen gjort sig mödan att läsa in sig på både historia, språk, kultur och samhällsklimat. Herrar och slavar, män och kvinnor, adelsmän och frigivna skildras med äkthet och sammanhang, utan klumpigheter.
Gordianus bor i ett litet kyffe på Esquilinen, han älskar sin egyptiska slavinna
Bethesda och käbblar med sina grannar. Och han är dessutom en baddare när det
gäller hemliga efterforskningar.
Den första boken i serien, Romarblod, baserar sig på det fall som
utgjorde Ciceros stora genombrott, Pro Sexto Roscio Amerino, år 80 f.Kr.
Cicero får i uppdrag att försvara Sextus Roscius, anklagad för att ha mördat sin
egen far för att komma åt arvet, och vänder sig till Gordianus för att få hjälp
med att gräva fram sanningen. I den andra boken, I Hades käftar, är det
år 72 f.Kr. och Spartacus slavuppror rasar. Den rike Crassus kallar till sig
detektiven till Baiae för att lösa mordet på sin kusin Lucius, som tycks ha
mördats av två slavar. Den tredje boken, Catilinas gåta, rör Catilinas
konspiration 62 f.Kr. Samtliga tre böcker är välskrivna, med fint utmejslade
karaktärer och mycket detaljrika platsbeskrivningar. Ingenting är självklart
eller förutsägbart, och intrigen är briljant uttänkt.
Båda serierna är litterära fiktioner. Saylor gör på intet vis anspråk på att tala sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen, utan tar avstamp i autentiska rättsfall för att sedan spinna vidare, och Gordianus får i vissa fall arbeta hårt för att komma till rätta med problement. Iggulden däremot påstår i samtliga efterord att han beskrivit saker och ting ”som det verkligen hände”, bortsett från vissa historiska kortfattade språng han tvingats till ”av utrymmesskäl”.
Intressant att notera är att båda romansviterna rör sig över ungefär samma
tidsperiod, och att vissa händelser återkommer hos båda författarna, som t.ex.
Spartacusupproret och Catilinas konspiration. Historiska personer som Crassus,
Pompejus och Cicero skymtar också de förbi på båda sidor, och kommer man längre
fram i Saylors serie dyker även Caesar upp (i t.ex. The Judgment of Caesar).
Allt som allt får Saylors böcker full pott i poängligann, med hög rankning vad gäller kommande böcker och läsupplevelser, medan Igguldens Kejsaren är det man läser i sommarstugan eller på badstranden, i brist på energi och annat läsvärt.
Karin Tikkanen